Nu ska jag berätta en liten historia för er. Det var en gång en flicka som kommit hem till sitt hus i byn. När flickan kommer in genom dörren så får hon syn på en den största honungsmelonen hon någonsin sett. Artigt frågar hon sin mor: "Mor, tror att jag skulle kunna få en smakbit utav denna läckerhet?" Hennes mor svarar: "Det är mer än tillåtet mitt barn." Flickan tar den jättelika melonen in till köket och tar fram skärbrädan. Hon lägger melonen på köksbänken, men dragningskraften får den stora melonen att dras utöver kantan på bänken! I ren impuls slänger sig flickan över melonen i hopp om att låta dess läckerhet bevaras lika läcker. I samma sekund som hon slänger sig över melonen så släpper hon skärbrädan, som långsamt faller och dras mot jordens mittpunkt. I dess fall så hinner den vrida sig i en vinkel som låter dess ena hörn vara föremålets ledare nedåt. Men skärbrädan stoppas på sin resa till jorden inre genom en stortå som kommit i vägen. Skärbrädans hörn slår i med ett stort brak på höger stortås nagelband. Smärtan transporteras ut genom tåns onda punkt ut i varenda gen kroppen haver. Först gör det så ont på flickan så att hon inte kan beskriva det med ord, och sedan så gör det ännu lite ondare. Så nu sitter flickan med en blå svullen tå och förtärar sin melon och frågar sig själv om melonen var värd det. Nämnde jag föresten att flickan var jag?

Vad kan vi ta oss för lärdom utav denna historia då? Jo! Att om du ska testa jordens dragningskraft, se till att flytta känsliga föremål först. De kan förstöras och i sina värsta fall.. Gå av.