Klockan ringde 05:10 imorse. Jodå, Romme med skolan. Då jag inte kunde medverka på denna tripp föregående år så var det ett självklart super taggande från min sida. Maten var packad å varma kläderna på för en så bra resa som möjligt. 

Dit resan gick alldeles finfint, mat, Michael Jackson listan å ingen körde av vägen. Typ så bra det kan bli👍 

När pjäxorna var på och hjälmen spänd, då var det bara att bege sig ut i backarna. Första åket gick perfekt redan från start. Liftkortet funkade ej... Sådär stod jag i halv förtvivlan och kämpade för mitt liv att ta sig igenom denna liftkortkontroll. Ville bara skriva "ingen snålskjuts här, jag lovar" - i pannan. Efter en tids prövande (eller våldsamma försök) så lyste lampan grönt. Fantastiskt! Och vi fortsatta upp i liften å nerför backen, hur lugnt å bra som helst. 

Dags för åk nr. 2. Liftkortet funka ej. Proceduren börja om från början. Våld å en djävla massa tålamod krävdes det denna gång, men jag kom tillslut igenom. Och så här fortsatte det säkert halva dan. Tills jag oväntat kände en liten papperslapp i en annan ficka. Jag tog upp lappen och läste: "kungsberget 2013"... Inte undra på att man inte kom igenom kontrollfan, den trodde väll att det var något fel i huvudet på mig och att jag levt under en sten det senaste två åren! 

Den där lilla oväntade lappen togs väll omhand av marken efter jag våldsamt slängt ned den på marken och halvt stampade på den. 

Sen rullade allt finfint. Trodde jag iallafall...

Ni vet en såndär 'FunPark' som finns i typ vartenda skidställe med hopp och en massa roliga saker? Vi hittade iallafall en sådan fantastisk backe, och vi fick för oss "att denna skulle vi åka!" 

Vi åker den. Hopp för hopp. Det går skitbra, hoppar inte för högt, jag har allt under kontroll. Sen hittar jag sånadär super roliga railing-prylar (en smalare trälåda med en ovanyta som är på något sätt behandlad med något, jag vet inte vad, som super coola kids brukar åka på och avsluta med en 360 eller något annat trolleri eller 'tricks' som det kallas på ett mer ungdomligt snowboard å skidsätt), hur som helst, dessa skulle absolut undersökas, jag hade ju trots allt "sett hur andra har gjort tidigare", easy as a cake! Så jag åkte på dessa, klarade första, kom till den sista, klarade den med. "OMG VILKET FLYT HON ÄR MED IDAG, HON ÄR BÄST!" tänkte jag. Najs, så när man nu har ett sådant flyt så måste man ju "göra om det igen!"

Så ner och upp igen, och börja om från början.

Hoppen kommer, jag hoppar högre än vad jag brukar, för "jag har ju sånt flyt". Hoppen avklarade, då tar vi railingen. Första lådan kommer, kör, felfritt. "OJOJOJ, HON ÄR HET IDAG DON'T MESS WITH THIS CHICK CAUSE SHE GOT IT DAMN GOOD!" Med dessa ord fortsatte jag med lite halvhög fart till nästa rail-pryl. Jag kommer fram till prylen, kör upp på den som jag tidigare gjort, men det är efter det som jag tar ut svängarna. Jag åker på denna pryl och när skidorna är helt på så vrider jag på mig. Okontrollerat misstag. Då underlaget på denna "rail" är snorhalt så drar mina skidor iväg i denna vridning, och utan några fötter på jorden... Då faller man. Padang! Min höft träffar denna snorhala och tydligen djävligt hårda railingsaken. Och där ligger jag, som en hjälplös fisk som kämpar med att få fram sin andning medan smärtan från höften gör svinont, sen ännu lite ondare, och jag tänker "Det är kört! Gud om jag inte överlever detta, berätta då för min familj att jag älskar dom" *punkt!* mer än så kunde jag inte tänka. Mina vänner kommer, de frågar hur pass väll det gick. Jag ligger kvar i samma position som jag föll. Jag vrider huvudet långsamt upp och säger med en nära döden röst: "Det... Gick... Bra." Och det är nu jag ska resa mig upp. Skidorna är överallt. Jag tar tag i min stav. Kroppen skriker av smärta, men på något sätt lyckas jag dra mig upp på ett ytterst långsamt och stelt sätt (nu förstår jag pensionärernas höft-problems-situationer. Man kan ju fan inte röra sig)! Jag får på mig skidorna och vi fortsätter vägen ner för backen och mitt stora ego-tänk var nu ersatt med "ring skotern." Jag tog mig ner, höften värkte med blev bättre i smärtväg och jag fortsatte mitt åkande som gick oväntat bra med en trasig höft👍 

Sen rullade det, åk efter åk, ja förutom att det regnade och att ens DUBBLA vantar var blöta och typ resten av ens kropp så var det lugnt och vi tog oss hela vägen fram till bussen igen utan skador eller problem👌 Bussen rullade sedan iväg, ingen var glömd, allt var med (tror jag) och busschauffören var allmänt skön. Precis så det ska vara, tills jag plötsligt känner en hemsk smärta i min tå. Jag drar av min strumpa och kollar på stortån, vars nagel nu var av endast en röd-blå ton. "Det kan inte vara sant" tänkte jag och drog på strumpan igen. Det hjälpte inte. Smärtan var kvar. Dålig strumpa det där. Denna smärta vart bara värre och värre under resan hemåt och väll framme så kunde jag knappt gå. Snacka om att Gud vill mig något hemskt. Så jag far hem till mitt lilla hus med en höft som var röd, dubbelt så stor och en röd-blå stortånagel som vars smärtgräns överskred den dubbelt så stora häften. Nu får man se hur detta tar sig. Blir det kryckan eller kanske möjligtvis rullatorn imorn? Det problemet tar jag då. 

Men grejen är den att det jobbigaste var inte att jag ramlade och slog i min höft, eller att tån åkte upp mitt i bussen eller att liftkortet inte fungerade eller att jag var tvungen att be om specialkost vid lunchen som tog extra lång tid. Grejen är den att allt detta gjordes men ett par neon gula överdragsbyxor och en jacka i varenda färg på färgskalan. Jag såg ut som en vandrade Rainbow Road genom alla dessa händelser. Tro mig, jag var svår att missa, och alla kände igen mig misstake efter misstake. 

Min uppmaning till er blir alltså inte att se till att endast ett liftkort är i fickan eller att railing-sakerna är hala. Min uppmaning blir, bär svart, då kan ni alltid skylla på någon annan vid dessa händelser. 

Godnatt.