Nu är det så gott folk, att Ida går sin sista termin i grundskolan. Gud vad roligt tänker svenska folket nu, men nej. Vår terminen i nian. Bal. Balklänning. Ida tappar kontrollen brutalt. Jag har varit så trött på denna bal så jag kunnat stoppa ner ena fingret i halsen, sedan det andra, och bara spy! Fast nej, det har jag inte. Än iaf. Men jag menar påriktigt. Vi är alla små flickor som borde bry oss mer om vilken leksak vi får i våra Happy Meal, inte vilken färg som passar en bäst. Jag blir seriöst rädd, jag vill bara gömma mig under täcket och vara rädd.

Men jag har en plan. Eller två:
1. Ta tillbaka pengarna och stanna hemma och köpa grillat för dom.
2. Gå dit naken.

Livet vore så mycket lättare om alla bara tänkte som jag.

Observera! Jag sa bara lättare, inte smartare...

Nu finns mitt namn ute på Coca-Cola flaskorna runt om i landet. Jag känner mig både hedrad och smickrad. Snart så lär väll mitt namn dyka upp på system bolagens påsar också.

...När man hittar reklam som detta. Jag blir som ett barn på Disneyland som springer runt bland alla personer i dräkter och skriker "DOM FINNS PÅRIKTIGT!" Eller som Pinocchio som blev överlycklig för att han blivit en riktigt pojke, shit! *Spoiler Alert*... Men hur som helst, vem har inte velat uppleva samma äventyr som Kalle i Kalle Och Chokladfabriken? Säger du inte jag, så vet jag att du ljuger. Detsamma som om jag skulle säga att jag inte blir hungrig utav att se den, det skulle aldrig vara en fungerande lögn. Jag är alltid hungrig...

Men iallafall, checka!

Ida: Då sa Bamse!... Då sa Bamse!... Då sa Bamse!...
Ida: Vet du vad han sa?
Ellen: Nej.
Ida: Inte jag heller...

Nu ska jag berätta en liten historia för er. Det var en gång en flicka som kommit hem till sitt hus i byn. När flickan kommer in genom dörren så får hon syn på en den största honungsmelonen hon någonsin sett. Artigt frågar hon sin mor: "Mor, tror att jag skulle kunna få en smakbit utav denna läckerhet?" Hennes mor svarar: "Det är mer än tillåtet mitt barn." Flickan tar den jättelika melonen in till köket och tar fram skärbrädan. Hon lägger melonen på köksbänken, men dragningskraften får den stora melonen att dras utöver kantan på bänken! I ren impuls slänger sig flickan över melonen i hopp om att låta dess läckerhet bevaras lika läcker. I samma sekund som hon slänger sig över melonen så släpper hon skärbrädan, som långsamt faller och dras mot jordens mittpunkt. I dess fall så hinner den vrida sig i en vinkel som låter dess ena hörn vara föremålets ledare nedåt. Men skärbrädan stoppas på sin resa till jorden inre genom en stortå som kommit i vägen. Skärbrädans hörn slår i med ett stort brak på höger stortås nagelband. Smärtan transporteras ut genom tåns onda punkt ut i varenda gen kroppen haver. Först gör det så ont på flickan så att hon inte kan beskriva det med ord, och sedan så gör det ännu lite ondare. Så nu sitter flickan med en blå svullen tå och förtärar sin melon och frågar sig själv om melonen var värd det. Nämnde jag föresten att flickan var jag?

Vad kan vi ta oss för lärdom utav denna historia då? Jo! Att om du ska testa jordens dragningskraft, se till att flytta känsliga föremål först. De kan förstöras och i sina värsta fall.. Gå av.

Tjotjena!

Just nu ligger jag i sängen och halvsover som en tjock panda efter att ha ätit hela bambuskogen. Jag har seriöst gjort allt som man skulle kunna tänkas göra under livet på en dag. Nej, då syftar jag inte på fyllefest, mer vardagligt, typ sprungit runt kvarteret naken osv. Ta det lugnt! Bara ett skämt.

Dagen började med att jag mötte upp en kompis och vi drog in till staden och fikade. Standarden ökar. Vi har lämnat smartphone tiden då det var så man umgicks till att äta. Snart lär det väll bli iPhone+fika i ett. Snacka om att vi inte kommer att behöva bilar i denna värld då, det är ju bara att rulla ut på gatorna istället. Tänk vad coolt att ring sin vän och bah: "Jag rullar nu, är hos dig om 5 min"... Jätte trevligt var det hursomhelst.
Sedan så var det ju bara ta och fara vidare till träningen efter det. Träningen började tidigare för att det skulle bara en super rolig överraskning innan.
The big surprise... "Ni ska springa 1 mil" och jag bah: "Det är för många nollor i det talet att jag inte ens kan tänka hur långt det är..." Fast nu är det så att jag är som jag är (like no shit!) så jag är en person som finner detta med att springa extremt kul, så jag var hyperaktiva barnet i ett rum fylld med människor redo att hungerstrejka för saken. Anyways så gav vi oss ut på banan, och det fick bli endast 4km istället och annan fotbollsträning efter det.

Sen så var det ju dans. Där hade vi fått skjortor som vi skulle måla till showen nästa vecka. Måla på kläder, med händer, det är som att uppleva barndomen på nytt. Man får alla dagisbarns-gener i kroppen direkt. Ni vet, överskottsenergi, leka och bajsa på sig. Oops, kiss och bajs humorn har visst inte lämnat mina gener sen i eftermiddags. Pinsamt...

Och nu är jag hemma, har pluggat, duschat, packat, kollat hockey och nu har jag varit en utslagen panda också. Medans allt jag vill göra är att sova. Men drömmar är väll till för att krossas, precis som denna...

Livet är hårt.

Hello guys!

Hade fotbollsmatch igår kväll. Måste väll säga att det gick riktigt bra eftersom vi vann med 4-3, även fast dom hade en riks-hemmadomare. Det var så hemskt med den där domaren att jag under många stunder fick den där känslan bär man bah: "Jag tar dig, din fru, din familj, och brevlådan om det behövs!". Sen så laget vi möte var såna mesar att det blev komiskt. Dom spelade fult, fast så fort vi tog bollen ifrån dom så började dom gråta. Lite som att ta godis från ett barn. Underhållning på dina villkor som visat skulle sagt det.

Senare idag så är det dags för Moas tjejmiddag. Ja hon fyllde ju 3 år för några veckor sedan, och det gör man ju bara en gång i sitt liv så det ska firas med glass och nickelodeon.
ByeBye så länge.

Sa jag 3 år? Nejmen förlåt! menade 2..

Skoja bara.. 16.

Idag har vi en lycklig Ida. Det är nämligen så att just idag så har vi haft knytkalas på dansen. Ni förstår, det är lite av en tradition vi har. I slutet av varje termin, vid någon danslektion, så tar alla med sig något gott och vi har ett knytkalas. Egentligen så tror jag att det är ett sätt för vår danslärare att få oss att dansa bra. Ni vet, vi är alla tonårstjejer i våra bästa år, muta oss med mat och ni kan få oss att slicka golvet efter ett svettigt zumba-pass med 70- åriga gubbar. Så dansar vi inte tillräckligt bra, så blir det ingen mat. Ni kan tänka er hur #%@!?*+ bra vår dans är ;) Ja, så jag hade med mig lite homemade sunshine cookies. Skoja bara. Sådant ska ni akta er för, roligt starka grejer det. Nejmen det blev, black and white chocolate chip cookies av högsta kvalité. Folk åt dom iallafall, fast det är sådant man kanske gör bara för att vara snäll. Nu blev det jobbigt. Visste att jag skulle gjort sunshine cookies istället. Det går alltid hem bland ungdomarna, och vuxna för den delen. Satfläsk.

Jag vill bara säga er att bloggen är under konstruktion och vill snart bli tillbaka i sitt normala ursprung. Aa, han har fått i sig lite för mycket kakor. Ska skaffa en skylt som lyder: Mata inte bloggen. Han får brutala ändringar.

Hello damer, herrar och hens!

I måndags så var jag på en liten inspirationskväll på ett gymnasium jag sökt. Det serverades mat så jag var hel nöjd.

Igår så blev det svängarna förbi Ellens landställe. Det var tydligen Valborg i år igen, och alla pinnar verkade tydligen inte brunnit upp sen förra året så det blev väll till att stå och se till att det skedde detta år istället. Är det bara jag som aldrig har förstått syftet med Valborg? Det är egentligen en högtid för personer att supa sig fulla, vila upp sig dagen efter, för att sedan back to busniess efter det. För en annan så står jag vid sidan av brasan en hel kväll snurrandes i långsamma jämna rytmer, som ett levande grillspett, i försök att inte förfrysa. Lovande högtid. Vi blev kvar där på landet en natt och nu sitter jag här. Jag kanske borde göra mig i ordning. Jag tror jag gör det. Jag tror att det var menat som ett hejdå.

Pannkakspartaj vad trevligt att vara tillbaka! Blogg.se verkar nu äntligen vaknat upp ur sina bisarra baksmälla och har hittills fungerat bättre än en nykterist. Vi får hoppas att terapin och rehabiliteringen fortsätter att göra sitt så kanske detta inte händer igen. #StayStrongBlogg.se <3

Nejmen, vart ska man börja? Förra veckan bestod väll utav livets stora mainstream, da plugg you know, dehär med att leva farligt kanske verkar ha tagit sig en tequilla för mycket det också. Annars så var det ledarläger på Karlberg i helgen! SING HALLELUJAH! Det var som vanligt super! Gått runt där med super härligt folks, varit allmänt skum, inte för att det brukar vara något problem.. Och ja.. Vad ska man säga mer? Det var bra. Ja. Dock så kan antal timmar sömn tagit sig en liten genväg genom blåbärsriset, men sådant får man räkna med. Just nu lär jag skrämma iväg alla zombies från walking dead, vet inte om jag ska vara stolt eller rädd för det, men det lär jag väll märka framöver. Kanske ni får se bågra fotografier chabladadash!

Skoja bara.. Senare menar jag.

Torr humor.

Men min kära mor gillar mig ändå.