Sanningen bakom Melodifestivalen.
Nu har vi även sett del 2 av 4 från Melodifestivalen 2014. Vart ska man börja? Man måste ge dom beröm för ett oväntat besök utav både JEM och Panetoz, äntligen något som man faktiskt kan lyssna på, något partigt och mönsterbrytande, applåder! Men hoppet är ute nu när radar paret, Sanna Nilsen och Fredrik Kempe, tagit sig till final för säkert femte gången. När ska dom lära sig, det går dit, men inte längre. Vi har sett detta förut, vi såg det, vi ser det, och vi kommer antagligen få se det snart igen. Dit men icke längre.
Jag venne vilka det är fel på, dagens pensionärer som är rädda för förändringar eller dagens samhälle som faktiskt tycker att allt detta låter bra. Jag vet inte. Men jag vet att vi idag fick se både Sanna Nilsen och Martin Stenmark gå vidare, samma gamla klyscha. Att dom inte tröttnar på varandra? Eller att dom inte tröttnar på att behöva spela förvånade när deras namn ropas upp för att dom ska vidare i denna tävling? Det är så att deltagarna till och med har förespått programmet. Jag gillar att dom försöker att bryta mönstret år efter år men alla dessa rockar-billy band och punkare, men varför drar dom inte bara in samma gamla Thomas GW ABCDE-son som skriver sina låtar till en massa Lena Philipssons eftersom allt ändå låter likadant?
Nej, jag tycker att vi ska skicka Sean Banan till Eurovision i ren protest. Han är ju allt utom förutsebar!
Nu återstår det bara en fråga. Varför kollar jag på mello överhuvudtaget? Bra fråga, nästa!
Kommentarer
Trackback
