Idag så vaknade jag upp och bah: "asså. Jag har försovit mig..!" Okej, kanske inte så lugnt det var mer, slänga sig upp ur sängen, trött som en sten, irrade omkring i cirklar och tänkte på var enda svordom jag kom på. Och dom ska vi inte nämna här, då lär bloggen behövas stängas för gott. Sen så när jag fått på mig kläderna, det är då jag inser det omöjliga. Jag stod i ett skäl där jag inte kunde avgöra om jag kan förflytta tid och rum, eller om klockan alltid hade gått en timma tidigare än vad jag trott. Jag vet fortfarande inte. Så nu sitter jag här, äter, kollar tv, och grumlar och funderar. Hur som helst. Jag kunde ha sovit längre oavsett och jag är sugen på glass. 

 

Nu ska jag fortsätta äta och tycka synd om mig själv här ett tag. Snacka om tröstätning.