Då var även denna söndag över, och för en gång skull så har det varit en produktiv söndag! Sing Hallelujah! Det tog bara en 16 år. You know what they say: Bättre sent än aldrig ;)

Men idag så vaknade jag och gick ut och fotade för en fotouppgift till skolan. Men det var inte första gången imorse som jag försökte mig på denna uppgift. Det hela började igår. Jag tvingade mig ut, vilket i sig kräver mycket kraft och mod när det är en regnig lördag. Men ut kom jag tillslut och beger mig till mitt förtänkta ställe. Väll framme och jag tagit upp stativet och skruvat fast kameran så ska jag sätta igång den, också går den inte igång. Paniken uthör, bah "shit! Den e sönder!" Fast lika snabbt så kommer jag på, "Fuck! Jag har batteriet på laddning där hemma.." Jag kan säga att det inte var en så värst nöjd Ida som kom hem igen sen. Jag hade ju fixat allt! Till och med zoomat in kameran! Att någon någonsin skulle få fungera? Nej men det är väll onödigt! Aja, ny dag nya tag! Batterier var med idag iallafall. Tur det, annars så hade jag väll tagit livet utav någon. No joke.

Sen så blev det lite reunion med gänget från gamla klassen! Detta inkluderade, självklart, mat så de blev en lunch på Vapiano! Pasta med pesto blev det! Peston sviker mig aldrig! *Hint* *hint* kamera-batteri-hel-vete! Gott och trevligt anyway. Sen bar det av till match på det. Gick skit bra, bara det att vi förlorade. Men så är det alltid när vårt lag spelar bra. Då förlorar vi ändå. An damn evil circle. Många el-aka hörn på den cirkeln :(

Och nu är man hemma igen, med tekoppen. Mamma och pappa har köpt jordgubbar och kräftor till mig också. Ovanligt trevligt. Jag får fråga dom senare om vem som har dött.
Eller så vaknar jag upp på Lundsbergs internat. O.O
Morgondagen får förklara det.
Byeers!

Hejsan damer och herrar och ni däremellan!

Har nu spenderat heeela helgen tillsammans med min gamla bekanta Ellen. Vi har inte synts så mycket under sommaren då hon inte är hemma typ 9 av 10 veckor under lovet. Det jag vill komma med det där är att det då är hennes fel och inte mitt (för en gångs skull, om ni inte håller med, håll det då för er själva så jag kan få några sekunders lycka, tack!) Men tidigare år så har vi kunnat snickelisnacka i skolan osv, men nu så har det uppstått ett problem i vår vardag. Idan går inte kvar i samma skola. Det är dock mitt fel så den lyckan varade i ca 10 sek. Att jag alltid ska vara min egen partypooper...
Men iallafall...
Denna helg tog vi tag i detta och körde en favorit i repris. Fredagsmyset var med, sleepovern, teet, film, och man får inte glömma, skitsnacket och skvallret. Äta, dricka te och snacka är det vi gör bäst. Och länge. Det var ju ett tag sen så det blev mycket att prata om, så det bildades en del rövsvett på den stolen kan jag säga. Men det är det värt!
Hoppas detta förklarade mitt märkliga försvinnande. Ha det bra så länge!

Sooo looong!

Ps. Den suddiga bilden på min vän är när hon så snällt följer mig hemåt under fredag kvällen. Det bjöds dock på ben&jerry i hemmet som inte får missas under samma tidpunkt. Nemas problemas. Vi tar med skålen påvägen. Problem solved. Färdkost är alltid något godare. ;)

Hej! Nu kan ni andas ut! Jag dog inte första skoldagen, tror jag. Jag kan däremot säga att dessa dagar har gett mig en seriös knock out! Klockan är 9 och jag tänker gå och lägga mig, så trött att det kan få sengångare att verka som värsta energidrycken!

Idag så gick jag tidigare från skolan och blev upphämtad av mor min. Jag skulle på en liten utflykt till farbror doktorn och kolla mina cp-knölar på mina nedre tassar. Inte nog med att man är Janne Långben i skallen, nu har man Kalle Anka till fötter också. Men det gick väll undan, det var ingen snack om saken, samtalet tog typ 5 min och nu ska jag opereras i vinter.

Ja så är det. Godnatt.

Efter kvällens träning så var det klart att jag skulle ta bussen hem, för päronen tycker inte om att skjutsa Ida. Skoj, dom hade bara annat för sig. Då tog man bussen hem i träningsläger, folket på bussen slutade säkert andas för att inte få skunk-smak i sig. Grymt. Men hur som helst så blev det dags att kliva av och ta den lilla promenaden hem. Rätt mysig. Lyssnade på Christina Aguilera och folket som gick runt omkring har säkert hört varenda ton, men fingret till de som klagar. Jag kommer till mi Casa och börjar röra mig mot dörren och börjar tänka på vad jag ska göra, äta, osv nu när jag är hemma själv. Ni förstår jag hamnar i nån sorts adrenalin attack. Ta det lugnt, det smittar inte. Lycklig som f** kommer jag fram till dörren. Det är då det slår mig. Nyckel-j*vlarna är på insidan och jag är på utsidan. Och bror min är på träning och päronen är vart dom nu än är. Så nu sitter jag här, redo att slå in ett fönster i ren vrede och frustation.

Ha en fortsatt trevlig Torsdag.

Står i badrummet och gör mig i ordning. Dess stillsamma stämning gav mig ett lugn som inte ens sommarens blomsterängar kan ge med sig. När det plötsligt uppstår ett ljud som rubbar hela min vitala balans och jag känner min kropp vändas ut och in i förtvivlan, och mitt hjärta, ja det hade landat i toaletten bakom mig för länge sedan. Det tog sin tid, men efter långa djupa mentala samtal om att jag måste andas så står det fast för mig vad det var. Jag menar, kom igen, serious glassbilen. Du var bara tvungen.

Och nu har jag lärt mig. Stäng alla fönster innan du gör dig i ordning i ett lyhört badrum. Man vet aldrig när glassbilen lurar bakom hörnet...

Under matte lektionerna så är jag Macklemore i egen hög person. Jag sitter där och bah: Wut wut wut wut wut, varenda gång.

Saken gör det inte bättre att jag dessutom är själv.

Jag kommer in en dag till mitt rum och får se en bok ligga på sängen. Skönhetsbibeln står det på den. Oj, vad trevligt att min mor fixar grejer till mig tänker jag. Efter några sekunder så inser jag vad jag missade för 2 sekunder sen. Skönhetsbibeln, vad vill min mor få sagt, vad menar hon med det?

Nu sitter jag här undrande vad jag gjort för fel, för att om min mor inte ens litar på mitt utseende.. Vem ska? Äh, i värsta fall så får jag väll ta boken och elda med när jag blir utkastad ut huset.

Nu är det så gott folk, att Ida går sin sista termin i grundskolan. Gud vad roligt tänker svenska folket nu, men nej. Vår terminen i nian. Bal. Balklänning. Ida tappar kontrollen brutalt. Jag har varit så trött på denna bal så jag kunnat stoppa ner ena fingret i halsen, sedan det andra, och bara spy! Fast nej, det har jag inte. Än iaf. Men jag menar påriktigt. Vi är alla små flickor som borde bry oss mer om vilken leksak vi får i våra Happy Meal, inte vilken färg som passar en bäst. Jag blir seriöst rädd, jag vill bara gömma mig under täcket och vara rädd.

Men jag har en plan. Eller två:
1. Ta tillbaka pengarna och stanna hemma och köpa grillat för dom.
2. Gå dit naken.

Livet vore så mycket lättare om alla bara tänkte som jag.

Observera! Jag sa bara lättare, inte smartare...

Nu finns mitt namn ute på Coca-Cola flaskorna runt om i landet. Jag känner mig både hedrad och smickrad. Snart så lär väll mitt namn dyka upp på system bolagens påsar också.

Ida: Då sa Bamse!... Då sa Bamse!... Då sa Bamse!...
Ida: Vet du vad han sa?
Ellen: Nej.
Ida: Inte jag heller...

Nu ska jag berätta en liten historia för er. Det var en gång en flicka som kommit hem till sitt hus i byn. När flickan kommer in genom dörren så får hon syn på en den största honungsmelonen hon någonsin sett. Artigt frågar hon sin mor: "Mor, tror att jag skulle kunna få en smakbit utav denna läckerhet?" Hennes mor svarar: "Det är mer än tillåtet mitt barn." Flickan tar den jättelika melonen in till köket och tar fram skärbrädan. Hon lägger melonen på köksbänken, men dragningskraften får den stora melonen att dras utöver kantan på bänken! I ren impuls slänger sig flickan över melonen i hopp om att låta dess läckerhet bevaras lika läcker. I samma sekund som hon slänger sig över melonen så släpper hon skärbrädan, som långsamt faller och dras mot jordens mittpunkt. I dess fall så hinner den vrida sig i en vinkel som låter dess ena hörn vara föremålets ledare nedåt. Men skärbrädan stoppas på sin resa till jorden inre genom en stortå som kommit i vägen. Skärbrädans hörn slår i med ett stort brak på höger stortås nagelband. Smärtan transporteras ut genom tåns onda punkt ut i varenda gen kroppen haver. Först gör det så ont på flickan så att hon inte kan beskriva det med ord, och sedan så gör det ännu lite ondare. Så nu sitter flickan med en blå svullen tå och förtärar sin melon och frågar sig själv om melonen var värd det. Nämnde jag föresten att flickan var jag?

Vad kan vi ta oss för lärdom utav denna historia då? Jo! Att om du ska testa jordens dragningskraft, se till att flytta känsliga föremål först. De kan förstöras och i sina värsta fall.. Gå av.